emolie

Jag vill bara veta, kan jag inte bara få kliva in i ditt huvud & se vad du tänker? Jag vill inte inkräkta på något vis och jag lovar att inte stanna länge. Men jag skulle kunna förstå och få ett helt annat perspektiv, än vad jag har nu.
Visst, jag är förstående och jag har tålamod.

I don't know...

När jag väl har fått smak på det goda igen så vill jag inte lämna tillbaka det I guesse.
För nu är det mitt, då vill jag inte att någon annan ska få det! Kalla mig egoistisk, men det vet jag att också  du är.

Man lämnar ju inte direkt tillbaka den godaste kakan i historien, som får en att sväva upp till skyarna av lycka.
Det är inte så att man lämnar tillbaka en rutten banan, när man inte har fått äta på en vecka.
Jag skulle heller aldrig låta någon annan gå före i kön, om jag var så kissnödig så att jag höll på att DÖ.

Vi alla är egoister på ett eller annat sätt. Även fast jag kan få måttligt med dåligt samvete ibland. Jag avskyr när jag får se reklam om fattiga barn. Det finns INGA ursäkter varför man inte ger pengar till dem, eller okej, ursäkter finns det men inga godkända.

Min dåliga ursäkt brukar vara att jag inte har så mycket pengar. Men jämnfört med DEM så har jag en Förmögenhet! Jag skulle mycket väl kunna ge mitt studiebidrag till dem om jag ville, för jag bor hemma och måste inte betala räkningar. Men jag väljer att lägga ut det på struntsaker som kläder och roligare saker. Det gör jag bara för att jag tycker att det är viktigare.  För man måste ju också tänka på sig själv.

Men man skulle kunna ge bort 200 kronor och ge det till dem som behöver pengarna bättre. Om jag var i deras kläder, så skulle jag bli så lycklig om jag fick reda på att den personen gjorde så. Bara för att den brydde sig om att jag  skulle få ha det bra.

okej, jag kanske drogs med lite grann i skrivandet. Det var meningen att det här bara skulle bli ett kort och sammanfattande inlägg -om ingenting egentligen.




oroligärjagnogändåmenhoppas
jaghoppas

Är allmänt trött på allt just nu, min andedräkt kan döda vem som helst.
Så stay away om ni vill överleva.
Men man kanske borde pröva den på en eller två, för att se om den verkligen ger verkan.
(ni förstår säkert vilka jag menar)

Det är nu som jag ska börja styra upp allting, fixa ihop allting så att jag blir nöjd (är aldrig nöjd men..) Det är nu som jag borde kämpa och sikta in mig mot framtiden. Jag måste vara redo att hoppa när det väl är dags, men jag är inte redo på långa vägar och jag vill inte förbereda mig. Lathet, fy fan vad jag är lat. Orkar inte och vill inte!
Kämparglöden har släckts för länge sedan och jag vill inte bry mig om framtiden!

Jag vill upptäcka så mycket, men det är så liten tid. Jag vill upptäcka världen, jag vill träffa andra människor och jag vill hoppa in i andra kulturer.

Jag vill upptäcka livet och bli en riktig sann äventyrare!

Jag vill ha spännande berättelser till mina barnbarn och jag vill att dem ska tänka
(åh vilken lyckost)
Innan jag dör så vill jag känna att jag har gjort allt som jag har velat i livet. Förutom dem drömmar som bara skulle förbli drömmar, för att jag har valt det själv.

Det är så lång tid kvar men ändå ingen alls. Jag kan se mig själv sitta i min lilla stuga vid havet, med käppen i högsta hugg för att försöka föra mig framåt. Envis som en gammal get, kommer alla att kalla mig, när jag är därute i ovädret för att samla in ved och medan ska jag sjunga-



I BELIVE THAT I CAN FLY
(väldigt högt med en aning falsk stämma)

Jag älskar att läsa gamla dagboksinlägg. Jag tänkte faktiskt dela med mig av ett, så läs och njut av mina knäppa ideer!


"Igår var jag tre år, idag är jag sexton"
Hej Dagboken! Eller vad jag nu ska kalla dig?
-Jag kommer tillbaka med ett svar, tills vidare får du ha det orginella namnet.
Klockan är 02.23 den 20/1 -06 och jag halvligger i sängen och tänker sådär extra mycket som man egentligen inte ska göra. Eller ska man? Ibland kanske det är bra att tänka till, istället för att bara rusa in i något. Då tänker jag på tonåren. Den jobbigaste tiden men kanske också den bästa?

"Igår var jag tre år, idag är jag sexton".

Det jag menar med det är att allting går så fasansfullt fort, så att det känns som att jag har missat halva mitt liv. Vem vet, när jag vaknar imorgon så kanske jag är 40. Men nu så är jag sexton och det är nu som jag lever, inte idag och inte imorgon. Visst kan jag kolla tillbaka på minnen och saker som har hänt i mitt liv, det är det som gör mig levande. Jag kan också ta en titt in i framtiden. Men det som jag koncentrerar mig mest på är NU, för det är det som händer Nu som ger mig minnerna. Och det är det vi lever för, även fast det inte alltid är bra. Men det lär oss att rätta till våra misstag och man kan fortfarande suga på dom goda minnerna, för dem tar aldrig slut. Man får alltid nya.

"Jag låter som en tant som försöker att vara poetisk"

Jag sa ju att tiden går fort, nu är jag 60!!!! Jag hann inte ens skriva klart sidan. Dåligt skämt HAHA!. 
Jag tror att jag ska kalla dig för Minnet. Jag vet inte, jag får sova på saken. Klockan är 02.44 och det är dags för mig att försöka sova. 

Sweet dreams from an old lady!



( baha, jag var ju redan filosof back then) 

Vad säger man, idag har det varit en ovanlig morgon. Eftersom Sandra och jag vaknade klockan fem på morgonen och var inte kapabla till att somna om. Så ja, vad fan gör man? Det var också en bastu i mitt rum, seriöst så skulle det inte förvåna mig om det var 80 grader. Vi låg där och svettades tillsammans ... hahah eller ja, det där kan man ta på olika sätt!!! Sandra öppnade i alla fall fönstret och något täcke behövde man inte. Orsaken till värmen kan bero på att jag höjde elementet till högsta graden, eftersom Sandra frös så fruktansvärt.

För er som inte vet så har jag min säng precis vid elementet, och mitt rum är inte så stort.
När vi i alla fall äntligen hade lyckats somnat om så ringer klockan.
Jag tror nog att jag satt på sängkanten i tio minuter för att förbereda mig att kliva upp, men till slut så drog jag mig i kragen och gjorde lite ordning på rutinen igen.

Jag tyckte synd om Sandra som mådde piss verkligen, vi styrde upp en riktig lill lördag igår med förfest hos Sarah och krogen i högsta hugg. Jag var fortfarande full när jag vaknade så jag hann aldrig känna av bakfullheten. Tack och lov för det.

Jag var tydligen den enda som klarade av en fylla. Mina kompanjoner, (Kelly, Sarah & Sandra) klarade inte ens att ta sig till skolan. Vilka fjollor säger jag bara! tss.

Ett inlägg om gårdagens bravader kommer också såklart. Men nu måste jag börja med formgivningen innan My tar stryptag om mig.

Fan, här måste man ju ligga i och skriva, om man ska hänga med i Lowans takt.
Tro inte att du är ensam om att nå blogg toppen!

Kan ju berätta en lite, lite irriterande sak som har hänt mig. Det har ju varit jullov nu i två veckor, så vart man sätter sitt skolkort till tåg/buss, har man inte en sådan stor koll på vart det hamnar. (om man heter Emelie Dreyer, vilket jag har oturen att heta) Så när väl skolan började igen så skulle jag använda det där förbannade kortet. Jag vet inte hur sakerna gör det, men dem har alltid en tendens att få fötter och springa iväg varje gång jag behöver det. Och vem får skulden, jo JAG! Varför? Jag menar, det är inte jag som har satt fötter på grejerna och sagt åt dem att springa emot friheten. 

OJ, mobilen ringer! Händer ju aldrig mig.. Thisbe av alla människor! ROLIGT.
 
were was I? Just det, tågkortet.

I vilket fall så är kortet borta, vems fel det var behöver vi inte gå in närmare på. Jag vet att jag har sagt att jag ska börja motionera, men att jogga till skolan är nog ingenting som jag hurrar över. Eftersom det är ungefär fem mil. Så 300 spänn var det bara att hosta fram för att köpa ett nytt skolkort.

Man har tur, om man sparar kvittot så kan man få tillbaka 150 kronor, om man hittar det försvunna tågkortet. Men det kommer ju inte jag att göra tänker jag för mig själv och ska precis slänga det. När en röst säger till mig: ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK? TÄNK OM DU HITTAR KORTET DIN DUMSNUT. Så jag stoppade lugnt  och försiktigt ner kvittot i min väska, lite småsur över att rösten hade skrikit åt mig. Jag menar, ta det lite lugnt för tusan det är inte så att världen går under!
 
Tur var väl det att jag sparade kvittot, för visst hittade jag tågkortet och visst låg det i jackan som jag hade sökt igenom så noga flera gånger. Vad ska man säga?!

The story of my life.

Nu har jag i alla fall köpt ett nytt skolkort alla tre åren. Om jag ska vara stolt över det eller inte har jag inte riktigt bestämt mig för än.

Åh, idag har jag varit hos tandläkaren som alltid är så roligt. Jag älskar mina återbesök där och jag bara längtar till nästa gång  som jag får gå dit. Hos tandläkaren känner jag mig verkligen hemma och trygg. Dem har en sådan härlig personlighet hela gänget och vi skrattar alltid så mycket ihop.

Så ja, dagen började kanon verkligen och fortsatte ännu bättre med en väldigt god donut som jag smällde i mig.

I övrigt så har skolan faktiskt varit rolig och jag har fnissat en del med Jan.

Väl hemma så gjorde jag inte engelskan som jag så tappert skulle ta mig an, och inte  heller skrev jag något CV, så ett jobb lär ju inte hända än så länge. Får väl extra knäcka utanför Gullans, om det ska bli någon Australien tour överhuvudtaget.

Men en nyttig sak har jag gjort och det är att städat mitt rum, det är bara för att jag ska få fin besök av en dyngrak Sandra och en ännu fullare emelie! Inte för att jag är gäst men vem vill inte göra det fint för sig?

Och kors i taket damdamdamdam (stämningsfull musik) Jag har fixat och sytt fast knapparna på min jacka som hade lostnat till min förbannelse. Och jag gjorde det helt själv utan hjälp, nu skulle min syslöjdslärare bli stolt!
Så nu kan jag stoltsera i morgon med min fina jacka, utan lösa knappar.
Vad sägs som det?!

Jag bara undrar...

svartsjuka, ska det vara något det?
Skulle inte tro det va!
din jäkla fjant.


psst, jag gillar egentligen inte tandläkaren!

Tiden går bara för fort, jag förstår inte och jag känner mig jätte förvirrad, för jag hänger verkligen inte med.

I mitt rum så har jag en klocka på väggen som jag har tagit bort batterierna ifrån. För jag måste ha ett rum där tiden verkligen står stilla. Om jag ska vara ärlig så var den största anledningen sömnbrist. Jag blev nämligen tokig när jag inte kunde sova för det eviga tickandet. Så hemma hos mig i mitt lilla rum på kvarnvägen åtta, är klockan alltid kvart i tio. Där inne kan jag försöka komma bort ifrån allt som måste göras och allting som jag skjuter upp, för att jag tänker att det försvinner då och att jag slipper göra det. Vilket är väldigt dumt får då blir det bara mer och mer som måste bli gjort, och mer saker instoppat i mitt huvud som måste göras, men som jag inte gör.

Att stressen styr samhället är nog inte så överraskande trots allt.

Men nu börjar svenskan och då är det bäst att skynda sig så att man inte kommer försent.
Här står nämligen tiden inte stilla.

Det är nu man ska komma på något jätte hippt och intressant att skriva om.
Men för mig kommer inte det att vara fallet, inte för att jag inte har försökt.
Trust me, I have!

Men mitt redan så dåliga tålamod har försvunnit och jag känner att frustrationen börjar lägga sig allt djupare.

Så kort och gott-

Välkommen till min nya blogg
Enjoy!

Emelie