emolie

Nu har jag rest runt sa mycket sa att jag inte langre vet vart jag ar nagonstans.
Idag nar vi kom till Surfers Paradise sa traffade vi tva danska tjejer som vi bodde med i Byron Bay (ja, jag har varit dar men upptaderandet har inte varit som det brukar.. Eller sa har det,det?)

Jag: Hej, skulle inte ni till Surfers?
kom pa att dom forstar lika mycket svenska som jag forstar danska;
I thought that you guys went to Surfers?

Danskorna: Kollar pa mig.

Jag: Forvirrad

Danskorna: DU ar i Surfers.

Jag: Skyller pa trotthet och springer darifran.

Byron Bay var, och ar fortfarande, grymt. Dom har klubbor for femtio cent, det sager val allt?



Fran Tallow Beach

En stor sak har hant,
vi har bytt hostel!

Efter tva veckor pa samma stalle kande vi att det borjade klia i fingrarna och vi ville helt enkelt ut pa nya aventyr.
Det aventyret som vi lever i, just nu, stracker sig ungefar en och en halv mil darifran.
Jag vet inte om jag saknar varat ukna illaluktande, och pa tal om stokiga rum, som vi bodde pa innan. 
Nar vi har fem minuters gangvag till bondi beach stranden, soldack med underbar utsikt, och ett icke illaluktande rum.
Eftersom vi har varit instangda i varat rum i tva veckor nu pa grund av vadret, sa sprang vi ner till stranden nu nar vi faktiskt kunde se solens blandande stralar.

Misstag nummer ett,
att ha en solskyddsfaktor som ar 30+
Misstag nummer tva,
bara smorja in sig pa dom kansliga stallerna och inte hela kroppen.

For att fortydliga dessa ynka misstag sa ser jag nu ut som en polkagris!
Vita flackar pa dom stallerna som vi faktiskt var duktiga att smorja in och rod overallt annars.

Jag maste anda saga med min sa fina polkagris branna att det var vart det!
Bada i dom, riskfyllda men grymt roliga vagorna, var faktiskt oslagbart.

Down to the beach tomorrow again.
nu vankas det pizza!

Jag hade väldigt roligt, jag kände i hela kroppen hur hoppfull men ändå hur osäker jag var. Det är nu äntligen som dagen har kommit. Dagen då livet börjar om på nytt, eller då livet börjar på riktigt?
 
Dagen började med jordgubbar och champagne med klasskamrater, som snart skulle få sin titel till något annat. Goa o glada är vi allihopa i alla fall och väl inne i skolan var det lek och stoj. Att åka iväg med lennakatten kändes så overkligt, nu är det verkligen jag som står där och hänger ut genom fönstret skrikandes "Jag har tagit studenten". Ensam är jag nog inte när jag säger att känslan var absurd. Jag? Gammal? Pft.

Springa in i famnen på familjen i denna glädjeyra var då också ett plus i guldkanten. Många kramar, många blommor och många gossedjur blev det.

Sen var det dags för att skaffa sig blåsor på fötterna för ÄNTLIGEN var det flaket som stod på schemat. Blottning, skrikande röster, skratt, fotografering, drickandes ur flaskor och vinkandes till alla människor. Det kan alltså inte ha blivit bättre!

Dagen började gå mot kvällning och då allting inte riktigt gick som planerat, men vad ska jag säga -Jag heter väl Emelie Dreyer! Då är man van att få stå i två timmar utan någon som helst nytta. Men såklart löser sig allting! Karl, Hannah och jag själv löste det tillsammans. O'connors var räddaren i sista stund då jag trodde att allting skulle bli pannkaka (gott såklart, men inte just då)

Jag kan inte klaga, jag fick ju trots allt en cider med stödhjul.