För jag har tagit studenten
Jag hade väldigt roligt, jag kände i hela kroppen hur hoppfull men ändå hur osäker jag var. Det är nu äntligen som dagen har kommit. Dagen då livet börjar om på nytt, eller då livet börjar på riktigt?
Dagen började med jordgubbar och champagne med klasskamrater, som snart skulle få sin titel till något annat. Goa o glada är vi allihopa i alla fall och väl inne i skolan var det lek och stoj. Att åka iväg med lennakatten kändes så overkligt, nu är det verkligen jag som står där och hänger ut genom fönstret skrikandes "Jag har tagit studenten". Ensam är jag nog inte när jag säger att känslan var absurd. Jag? Gammal? Pft.
Springa in i famnen på familjen i denna glädjeyra var då också ett plus i guldkanten. Många kramar, många blommor och många gossedjur blev det.
Sen var det dags för att skaffa sig blåsor på fötterna för ÄNTLIGEN var det flaket som stod på schemat. Blottning, skrikande röster, skratt, fotografering, drickandes ur flaskor och vinkandes till alla människor. Det kan alltså inte ha blivit bättre!
Dagen började gå mot kvällning och då allting inte riktigt gick som planerat, men vad ska jag säga -Jag heter väl Emelie Dreyer! Då är man van att få stå i två timmar utan någon som helst nytta. Men såklart löser sig allting! Karl, Hannah och jag själv löste det tillsammans. O'connors var räddaren i sista stund då jag trodde att allting skulle bli pannkaka (gott såklart, men inte just då)
Jag kan inte klaga, jag fick ju trots allt en cider med stödhjul.
