emolie

Nu höll jag på att missa vad som hände mig på hemresan. Efter en trött och slitsam dag i Stockholm så åker jag inte hem, utan stannar i Sollentuna för att vänta på att min älskare ska sluta jobba.

Utan längre någon mobil (eftersom jag lånade Karolinas) så försökte jag leta upp gallerian som var vår mötesplats. När jag väl kom dit (observera att klockan nu är 17.00) så står det stora och ståtliga vakter vid ingången. Gallerian var såklart stängd, med valpögon och pipig röst frågar jag snällt om jag kan få låna någons mobil telefon. Man får egentligen inte låna ut mobilen, säger vakten med en mörk röst, men med dig kan vi göra ett undantag. Vadå? Kan väl inte råför att jag har glimten i ögat!

Det finns en korvmoj i Sollentuna också, en Sibylla närmare bestämt. Så våran mötesplats ändrade riktning mot två jätte härliga korvmoj killar, som verkligen hade Det. Glimten i ögat.

Innan vi går händelserna i förväg så måste jag tillägga att det var snöstorm, så när jag skulle bege mig till den så frestande korvmojen var det en kamp! Det blåste så hårt och mycket så att jag höll på att ramla omkull tiotusen gånger. Jag kände mig som en pingvin som försökte komma till sin flock i den värsta snöstormen i Antarktis.

När jag kom in för att värma mig, i ett lagom stort rum med både bord och stolar (tänka sig va)! Satte jag mig ner på en plats som såg mest inbjudande ut och som hade en bra sikt ut. Så att jag kunde hålla utkik när dem äntligen kom. (Observera att klockan är tjugo över fem)

Jag tittade på folk som kom in och gick ut.
Kanske tre gånger för mycket.

Klockan tickade och tiden stod faktiskt stilla. Tänka sig, det finns fler ställen än mitt rum som är tidlöst!

Korvmoj killarna tyckte till slut synd om mig så jag fick en kopp kaffe som jag kunde sippra på under väntans gång. Och det var en väntan må jag säga.

När jag tillslut hade gett upp hoppet och var säker på att han glömt bort mig helt, la jag mig med huvudet på bordet frusen och uttråkad. Det hördes på ett långt avstånd en knackning, men jag la inte så stort intresse på det. 

En korvkille sa, med en liten brytning: FIA! han är här nu (varför han kallade mig Fia vet jag inte, något han hade fått för sig) Och där står han, mannen med ett stort H och vinkar till mig skrattandes (Observera att klockan nu är sju)

Jag tackar så mycket för kaffet och springer ut till min riddare i skinande rustning. Jag fryser något fördärvat och tror att jag äntligen kan få komma hem med en kopp te i famnen. Jag kan säga att mina så förutfattade meningar krossades totalt. Han och Marcus hade nämligen fått punktering på bilen. Så vi var tvugna att vänta på att han skulle komma med sin fina blåa volvo.

Det var kallt och blåste nordanvindar, vi gömde oss i en busskur! Det var tur att vi i alla fall hade varandra.